Appokalopps

NÃ¥got har hänt. NÃ¥got fruktansvärt har hänt. Det är kallt. Varför är det mörkt? Är jag död? Var är jag? Vad är det jag hör? Vad trött jag är, är det nÃ¥gon som försöker väcka mig? Det värker i benet, det svider i strupen och varför ser jag inget? Jag kan inte svälja, det är nÃ¥got i svalget. Nej, det kommer ner nÃ¥got i svalget! Jag mÃ¥ste stÃ¥ emot, slÃ¥ tillbaka mot det som kommer in i mig! Varför upphör aldrig bruset i öronen, varför kan jag inte se? Varför lyder inte min arm när jag ska slita bort det framför mina ögon? Jag är sÃ¥ trött. Var är mamma? Jag vill att mamma ska vara här. Kan inte krypa ihop, det bränner i min hals, och värker inom mig. Drunknar jag? Är det sÃ¥här det känns? Varför skulle Erik ta värvning? Huset? Finns huset kvar? Om jag vore död kunde jag väl ändÃ¥ inte tänka? Jag kanske bara drömmer, en sÃ¥n där dröm som aldrig tar slut. De sa ju att vi skulle drömma. Jag mÃ¥ste kunna se om jag ska fullfölja mina förpliktelser. NÃ¥gonting har hänt. Det dunkar i huvudet. Mina ben bränner. Bruset, bruset, kan det aldrig sluta? Vad är där? Jag tror jag kan se. Men jag är sÃ¥ trött, dÃ¥ drömmer jag iallafall inte. Är man trött i en dröm? DÃ¥ flyger jag härifrÃ¥n, till det gröna lugna landet i söder. Tänk om jag missar att passa tiden? Min tumme! Jag känner mitt finger i handen, min tumme, jag kan knyta min hand! Jag ser… Jag ser inte, men jag är inte ensam, vi, var är de andra? Orkar inte, varför vaknar jag. Var är mamma? Hon är död. Jag vill inte det. Hatar döden. Hatar den jävla hela världen. Varför mÃ¥ste allt gÃ¥ Ã¥t helvete. Klart nÃ¥got fruktansvärt har hänt. Alla är döda. Vi dödade jorden. Mitt huvud, kan nÃ¥gon stänga av bruset och ta bort svedan i halsen!?

- Hon vaknar.

- Status?

- Uppvaknandet har skett för fort, men utan större komplikationer. Hon krampar till och från, men det är väntat. Hon tar emot sonden och har ännu inte kastat upp vilket är ett gott tecken.

- Vi behöver henne Thomas. Hon är vår ende överlevande kirurg. Se till att hon får all tid hon behöver.

- Hur mycket tid har vi då?

- Ingen vet, vi har ett möte igen om tre timmar. Se till att komma, vi får en fullständig skaderapport från spanarna.

- Vad vet vi om Sverige? Är det som vi förutsett?

- Troligtvis ser ytan ut som förutsett, men ytläsarna har inte registrerat ny data sedan tre år tillbaka. Problemet är vem som är utanför. Är det Grupp 11 eller någon annan? Men vi tar det om några timmar då, Jörgen och Ylva sammanställer en prognos från den data vi har.

- Inte mycket till team kvar…

- Nej inte alls, inte mycket av Grupp 9 kvar alls, Thomas.

Poolen var Rezas favoritplats. Här kunde han söka vila och avslappning för kropp och själ. Kroppen brukade han enkelt mjuka upp och förfriska, det där med själen tyckte han var knepigare. Hans mor hade berättat för honom om Gud och Skapelsen. Människan hade tydligen förgjort Guds verk och allt som han hade skapat, på den åttonde dagen sa hon. Nu hade människan valt att rena sig själv från dekadens och korruption, genom ett försök till världsomvälvande utrotning av den egna rasen. Endast de rättrogna fick en möjlighet att bli pånyttfödda, endast några skulle få stanna och se den brinnande himlen för att sedan bruka den nya jorden inför de pånyttföddas uppstigande. Himlen, Reza undrade hur himlen såg ut. I böcker och kunskapsbanken hade han sett beskrivningar av framdrivande moln och hört ljudet av vinden. Han hade undrat hur en brinnande himmel såg ut, det fanns inte någonstans att finna. När människan dör kommer den till himlen hade hans mor sagt, till Gud och evigheten. Det var där hon var nu. Hon var i himlen, hon var på utsidan, hon kunde skåda jorden. Reza kände att han hade svårt att finna ro även fast hans mor sagt att han skulle ställa sin tro till Gud. Reza kunde helt enkelt inte finna ro i sin själ och han visste inte hur han skulle bete sig för att få det heller. Nu ställde han inga större förhoppningar till att plötsligt göra några inre fridfulla resor, där Daniel och han lade ner den ena efter den andra sönderbrända och sargade kroppen i den tömda poolen.

Det knastrade lite för ljudligt när han tog sig framåt i skogen, gammalt ris täckte marken i stora sjok som man sjönk rakt igenom när de bröts. Det kanske inte hade varit så dumt att ta sig fram längs vägen trots allt, men instinkten sa att han skulle rört sig för öppet med risk för upptäckt. Det var några dagar sen han var här, kanske en vecka hade gått. Senast kom han österifrån och skogen såg lite annorlunda ut där, mer kärrmark och stenar, det som fick honom att välja en annan väg den här gången. Stilla. Det var väldigt stilla i skogen, kanske lite för lugnt, hade de givit sig av redan? Det skulle förarga Khan om de lyckades ta sig iväg obemärkt, men vad skulle de göra om det nu va så? Då fick han väl stanna kvar här och varsko lägret när de var på väg tillbaka istället. Med den nya kniven och sin pilbåge skulle han enkelt klara sig länge ute i skogen om han behövde. Föda var aldrig ett problem, men nu behövde han inte frukta oväntade möten med skogens invånare.
Hade dånet varit någon form av signal som de borde förstått? En av spanarna i lägret rapporterade om en mäktig rad av dån, stora muller, som ekat genom skogen och skapat darr i träd och mark. Bara en spillra av stora gruppen hade ännu tagit sig tillbaka till lägret så Khan beordrade en snabb spanare att kontrollera omgivningen och majningslägret.
Skogen öppnade sig plötsligt och en berghäll tog sluttande vid. Många personer hade hjälpts åt mycket och länge för att fälla träd och bygga lägret som tog vid i slutet av berghällen. Ljudet från hackor mot sten och b-tong ekade återigen genom skogen. Rasslande kärror transporterades från ena änden av området till det andra för tippning. En halvdan pallisad ringade in det myllrande området, vid tippningen arbetade kanske ett tiotal personer med eftersortering. B-tong, sten, skrot och trä sorterades i olika högar för ytterligare en sortering i respektive hög. Det som gick att använda till en hög och resten slängdes åt sidan. De stålklädda hjulen skramlade tillbaka, av en utmärglad fyrbent dragare. En liten figur i fjäderskrud ropade kraxande order när den passerade en liten timmerkoja med en enkel vaktpost på taket.

Det fanns en del dåligt beväpnade, illa förberedda vakter som spatserade runt i den leriga grusgropen. Mer där för att hålla lycksökande arbetartassar ifrån dyrbara fynd än att möta ett verkligt hot utifrån. Troligtvis skulle arbetarna bjuda bättre motstånd om de blev hotade, vilket var något som han tänkte låta bli att ta reda på. De hade kommit förvånandsvärt långt sedan förra besöket, eller var det bara en villa då han faktiskt sett området från en lägre position. En bred frilagd vägg av sten avslöjade sig bland rötter och arbetsställningar vid jordslänten där arbetarna verkade vara mest aktiva. Skymningen gjorde det lite svårare att urskilja detaljer, men bergväggen såg onaturlig ut och efter en stunds spaning framstod det nästan som om det faktiskt var en massiv b-tongvägg. Här? I zonerna fanns det tydligen åtskilliga högar av stora b-tongväggar och all uppsjö av skrot. Visste bolaget att väggen fanns där hela tiden? Måste vara fylld med skrot, därför de arbetar så ivrigt däröver. Han kunde inte låta bli att känna sig nöjd över slutsatsen. Om han hade rätt så innebar det att Khan skulle förses med mer ting och pluring, maten skulle helt enkelt falla rakt ner i labbarna. När vakterna avlöstes för kvällsmålet skulle han passa på att smyga närmare. Med sin list och smidighet skulle han ta och göra en närmare bedömning av sitt fynd. Tillfreds med sin plan sjönk han ner invid ett träd slickade tassen och drog över huvudet. Han kom på sig att purra kraftigt, men tillät sig göra det trots en viss risk för upptäckt. Han var redo.

Skymningsmörkret föll alltid fort i skogen, plötsligt stod man där med spaden i handen och var tvungen att förlita sig på de upphängda oljebrännarna för att hitta tillbaka till baracken. Det var skönt när dagen var slut, lederna värkte och damm och jord täckte kroppen. Ett varmt mål mat vankades. Alla tyckte nog som han, ingen brukade säga något under måltiden, bara slamret från kastruller och skedar färdades över långborden. Om det ville sig illa kunde den där ugglan sitta i ett hörn och skrika ut sin besvikelse över dagens brytning. Det var ett oljud han vant sig vid men gärna kunde vara utan. Sakta och med försiktiga steg sökte han sig tillbaka över majningsfältet. Trots nogrannheten i att ta tillvara på minsta lilla pryttel och sten som bröts fanns alltid en risk att något föremål oväntat låg på marken, inte ville man skada sig på väg till kvällsmålet, kändes rätt onödigt.

Om några dagar var det avlöning, i samband med transporten in till byn. Han funderade på väg till uthuset efter middagen om han ens skulle följa med tillbaka efter avlastningen. Jobbet var slitigt och nu när så många rekryterats fanns inte samma bonusar att få för ett gott arbete. Ugglan hade blivit snålare, kanske hade förmannen sagt till eller så var det bara för att kunna locka med nya bonusar framöver. B-tongväggen mitt i massorna förbryllade lite, men ingen visste faktiskt hur förtidens människor byggde och skapade.
Han låt tankarna vandra till trevligare platser och drömde sig bort till de stora samhällena. Kanske skulle någon manufaktur i Hindenburg vara villig att anställa en duglig arbetare, staden skulle tydligen erbjuda allsköns möjligheter för den driftige. En pärla vid Malsjöns strand sades det. Nog måste han förr eller senare ta sig dit och vandra på kejserlig mark. Handelsrutter kanske, längs med dem behövs det alltid en duglig man som kan hugga i vid dygnets alla tidpunkter, ofta erbjöds bra boende och möjligheter till många tillfälliga damsällskap. Möjligtvis kunde arbete som gårdskarl söderut vara ett alternativ. Det bultade på dassets dörr, rösten tillhörde en från de nya packet. Det sades att det var zonfarare som var här för att förstärka vaktstyrkan och granska de fynd som gjordes. Dessvärre hade den gruppen tagit intresse i B-tongväggen och nu fick han stå ut med deras och ugglans översittarmanér tillsammans, dagarna i ända.
Han lämnade uthuset, tog sin lyckta och gick för att lägga sig. Innan han somnade vandrade hans rastlösa tankar vidare, kanske kunde han få med sig något värdeting utan att någon märkte det. Kontrollörerna var inte så skarpa, skulle tillfället komma så kanske?